Skip to content

Tiggeriet och godhetsapostlarna

Nyligen visade TV4:s “Kalla fakta” ett reportage, filmat med dold kamera, om tiggare från Rumänien som utnyttjades av människohandlare. Vi fick följa den unge mannen Sorin, som tidigare var gatubarn, men blivit adopterad av en familj. Adoptivföräldrarna “hyrde ut” Sorin till en människohandlare, för 1.500 euro, mot löfte att Sorin skulle få komma tillbaka. Bussen från Rumänien fylldes med alkohol, som såldes illegalt vi ankomsten till Sverige. På återresan fylldes bussen med stulna cyklar från Sverige. Sorin, som hade ett svårt handikapp, en inåtroterad hand, fick sätta sig utomhus i minusgrader och tigga. Han tvingades ha den skadade handen bar i isande kyla, för det gjorde att han kunde tigga ihop mer pengar. Passet togs ifrån honom. Ett liknande program i SVT, vill minnas att det var “Korrespondenterna”, visade på samma sätt, hur tiggare utnyttjas av kriminella ligor, som plockar av tiggarna en stor del av, eller alla pengar som de drar in.

Många svenskar ger till tiggarna, för det känns bra, att “hjälpa”. Men vad vi bidrar till är kriminalitet och utnyttjande av människor. Från PK-maffian och den svenska nomenklaturans godhetsapostlar kan vi får höra uttalanden som; “Vad blir jag för människa, om jag inte ger?” Det är samma hyckleri, som att klassificera människor som vill ha höjd u-hjälp som “goda” och de som vill motsatsen som “onda”. U-hjälp är ofta destruktiv och stöttar korrupta diktatorer i till exempel Afrika, som stjäl ur sina länders statskassor och placerar pengarna på privata konton i schweiziska banker. Ofta utgör dessa länders räntebetalningar på statsskulder, många gånger de pengar, som de får i u-hjälp. En sann u-hjälp, vore att skriva av statsskulder och att slopa handelshinder, så att dessa länder kan sälja sina produkter i Europa. Så långt sträcker sig dock inte godhetsapostlarnas välvilja, man vill ju skydda landets arbetstillfällen. Så mycket för deras “solidaritet”.

Frågan om godhet är inte alltid så enkel. Tänk Dig att Du är på semester i Egypten. På gatorna träffar Du på fattiga barn som tigger. Du ger pengar till dem och det känns bra. Tack vare Dig och andra som gör likadant, så får barnen inte gå i skolan. Föräldrarna låter barnen tigga i stället, för det ger kortsiktigt pengar in. På samma sätt är det med de romska tiggarna från Rumänien, som kommer till Sverige. De lämnar sina barn hemma, som inte längre går till skolan, när föräldrarna åkt iväg. Givarens “godhet” har alltså bidragit till att spoliera dessa barns framtid. Det kanske inte är så enkelt, som att godhet handlar om att uppfylla PK-nomenklaturans översteprästers, (politiker och journalister) kriterier på vad som är “godhet”.

Det viktiga med en god gärning måste väl ändå vara, att den verkligen är bra för mottagaren och inte att givaren ska känna sig “god”. Du som verkligen vill hjälpa de fattiga romerna i Rumänien, ge bidrag till hjälporganisationer i det landet. Vill minnas att den förening som visades i nämnda “Kalla fakta” heter EDI-fadder.

Tiggeri kan aldrig vara lösningen på ett fattigdomsproblem. Att ge till till tiggare, bidrar förutom att dessa människor utnyttjas av kriminella ligor, till att uppmuntra dessa individers offertänkande och syn på, att de inget kan göra själva, för att ändra sin situation. Svenska politiker säger att det inte är “någon lösning på problemet” att skicka hem tiggarna. På vilket sätt är det en lösning på problemet, att de kommer hit och tigger? Ska alla länder som har problem, exportera dem till Sverige, för att vi ska kunna känna oss som att vi är den “humanitära stormakten”? Jag tycker alltid det är slående, med godhetsapostlarnas likgiltighet, inför det lidande, som finns i vårt eget land. Jag tänker på de psyksjuka, fattigpensionärer, ungdomar och barn som misshandlas och våldtas i hemmen.

Hur gick det nu för den unge Sorin, i nämnda “Kalla fakta”? Jo, det slutade som en solskenshistoria, tack vare tv-teamets ingripande. Han räddades från den vedervärdige människohandlaren och fick åka tillbaka till Rumänien, samt fick ett boende på EDI-fadders anläggning där. Jag kände en stark medkänsla, med den sympatiske Sorin. Trots sina oerhört tuffa upplevelser i livet, så fanns det inte ett spår av offertänkande hos honom, eller en förväntan på, att andra måste fixa hans problem. Han hade bara en önskan, att leva ett anständigt liv o så småningom få ett arbete och verkade tacksam för den hjälp han fått. De föräldrar, som lämnar sina barn, (som då slutar gå i skolan) för att åka och tigga i Sverige, dem hyser jag ingen sympati för.

Advertisements